En punkt avklarad

Punkt 3 på min problemlista är avklarad. Inte direkt smärtfritt ska tilläggas. Jag vet, jag är ett barn, men jag är så vansinnigt rädd för sprutor. Efter gråt och andnöd stack han mig till slut, det aset. Självklart var han tvungen att slinta så det började blöda. Blodet bara sprutade och armen gick nästan av! Ok, ibland överdriver jag lite, men det är så typiskt att det ska gå snett när man är rädd. Jag har verkligen gjort allt för att Stina inte ska vara rädd för sprutan. Men ända sen hon var bebis har allt som har med doktorer, vita rockar och sjukhus skrämt vettet ur henne. Hon var t.o.m. rädd för BVC hon var liten. Självklart har hon varit orolig inför det här också. Men det vi fick beskåda inne på doktorns kontor igår liknade inget vi tidigare sett. Hon skrek och vrålade. Sparkade och slogs. Öppnade dörren och gick ut. Höll för båda armarna benhårt och när doktorn frågade om hon ville ta sprutan i benet istället lyckades hon slå knut på sig själv för att kunna hålla för både armar och ben. Och vad hon skrek.

- NEEEEJ! JAG VILL INTE!

- Men du måste!

- JAG TÄNKER INTE!

- Men annars kan du ju inte åka till Thailand.

- JAG VILL INTE ÅKA TILL THAILAND. JAG TÄNKER STANNA HEMMA MED FARMOR!

- Men vi vill ju att du ska följa med. Låt doktorn ge dig sprutan nu. Det känns inte ens.

- JAG SKA INTE TA NÅN SPRUTA, SÄGER JAG JU! FATTAR NI INTE DET???

Och så där lät det, ni vet, med den där besatt-av-djävulen-och-det-enda-som-hjälper-är-en-exorcist-rösten. Efter mycket om och men lyckades vi lura henne så doktorn till slut kunde sticka. Och när det var klart var hon ju tvungen att erkänna att det faktiskt inte kändes. Och det rosa plåstret med Disney- prinsessorna gjorde allting lite lättare.


Sonen, han gick klockrent in och satte sig. Drog upp armen och lät doktorn sticka utan ett ljud. Skönt att bara en av dem ärvt mina fobier i alla fall.